Tillägnan

Jag tänker tillbaka på de ångestladdade, tusentals timmar då jag frågade mig själv om det här verkligen var allt. Då tårar föll ner för kinden för att jag kände mig sviken, men tvungen att hålla huvudet högt med ett leende på läpparna. Tvungen att kämpa för att allt egentligen skulle ha varit bra just då.
Då, ovetandes om att om jag bara kastade mig ut för klippan så skulle det finnas en annan värld utanför.
 
Han med stort H, som fångade mitt trasiga hjärta och tittade mig djupt i ögonen gång på gång med så mycket kärlek. Tänk att jag får vakna vid hans sida varje dag. Han tillför så mycket i mitt liv och gör mig åter till den lyckligaste om och om igen. Han som har ett vakande öga som ser mitt behov, ett skärpt öra som lyssnar och som alltid kommunicerar oavsett vad.
Han som ger mig blicken som får mig att smälta, han inspirerar mig, pushar mig, men samtidigt ser till att jag får vila och må bra. Han är det generösaste människa jag någonsin träffat och jag kommer ofta på mig själv att titta på honom med den där blicken jag får när jag känner mig väldigt stolt.
 
Vad jag älskar honom. Han, som spontanköpte en sprillans ny MacBook Air till mig igår. Helt galen. Jag är fortfarande i chock. Det hade räckt med en daim. Wow. Han.