Bakgrunden till min ME/CFS

Idag så hittar ni mig i den här listan, där jag är länkad som en av 20 läsvärda bloggar som skriver om sina sjukdomar. Eftersom att ni är många nya som hittat in på min blogg genom den här listan, så tänkte jag att jag skulle berätta min livs-historia för er.
 
Vill ni läsa om vad min sjukdom innebär för mig idag, så hittar ni det inlägget här.
 
ME står för myalgisk encefalomyelit. Myalgi betyder muskelsmärta och encefalomyelit är en inflammation i hjärna och ryggmärg. CFS står för cronic fatigue syndrome, som betyder kroniskt trötthetssyndrom.
ME/CFS är en sjukdom som inte går att vila bort, men ju mer man anstränger sig, desto sjukare blir man.
 
 
Jag har egentligen alltid haft något som tyngt ner mitt liv. Det har alltid vart något fysiskt eller psykiskt som har påverkat mig negativt och redan som fem-åring tvingades jag lära mig att kämpa i motvind. Jag har alltid tyckt att det har vart viktigt att prata om sånt här och jag är inte rädd för att prata om tabu-ämnen. Det är såhär mitt liv ser ut - och det är helt okej att det inte är flawless.
Idag vill jag ju prata om min sjukdom, men eftersom att jag inte vet när och hur den började så vill jag berätta om hur mina symptom dök upp, ett efter ett - i olika faser av livet.
 
ME kan uppkomma av olika saker. Det kan finnas genetiskt i kroppen, det kan uppkomma av ett trauma eller så kan man få det efter att kroppen blivit utsatt för en svår infektion. Jag vet inte varför just jag drabbades av ME/CFS, men jag vet att alla tre alternativen är möjliga alternativ för uppkomsten av min sjukdom.
 
När jag var fem år så upplevde jag mitt första trauma som gjorde att jag förändrades som person. Jag smet iväg från mina föräldrars arbetsplats och gick in på en kund-toalett i ett köpcenter och dörren gick i baklås när jag var där inne. Ingen vet hur länge jag bankade på dörren i panik, men jag utvecklade en sällskräck som skulle komma att påverka mig i många år framöver.
Det kanske inte låter så traumatiskt att bli inlåst på en toalett, men någonstans så gick jag från att våga saker till att bli rädd för precis allt. Jag hade min första panikångestattack som femåring och jag trodde på riktigt att jag skulle dö.
 
Vi visste inte då att det var ångest det rörde sig om, man pratade ju inte så mycket om psykisk ohälsa på 90-talet, men nu i efterhand så har vi förstått att det här traumat gav mig ångest då jag klagade mycket på att jag hade ont i hjärtat.
 
Mina föräldrar var mina hjältar och än idag förundras jag över hur dom orkade med mig. Jag drömde marddrömmar varje natt i flera år, grät på nätterna, sov mellan dom, vågade inte vara ensam, vågade inte gå på toa med stängd dörr, jag fick panik för precis allt som gjorde att jag inte kände mig trygg. Ni kan bara tänka er hur kaotiska de första skolåren blev.
 
Här utvecklade min kropp ångest, panikångest och magkatarr, som gav mig stora besvär och som kan återkomma även idag.
 
När jag var 11 år så hade jag mitt intensivaste skol-år där jag blev utsatt för mobbing. Jag kom hem från skolan och berättade för min mamma att jag inte ville leva längre. 
Jag visste att den tjejen som jag var närmast kompis med inte behandlade mig värdigt. Hon var den "coola" tjejen och trampade flitigt på andra för att själv få det hon ville ha. Så när den nya tjejen i klassen dök upp så tog jag hand om henne lite extra och såg en naturlig chans att få en vän som jag mådde bra av.
Tjejerna i klassen gaddade ihop sig och man bestämde sig för att den kristna, alldeles för smala tjejen inte skulle få vara med dom andra längre, så man tog till med alla möjliga argument för att frysa ut mig.
Jag minns att jag satt själv på rasterna och att jag verkligen försökte att hitta tillbaka till mina "vänner". Men mobbingen spred sig och jag blev kallad för öknamn från andra på skolan också. Jag blev stämplad till en person som inte passade in, för att jag försökte att välja bort det jag mådde dåligt av och gick från att vara en populär tjej till att bli den som ingen ville vara med.
 
Mitt starkaste minne är från de sista veckorna på skolan när vi alla gjorde oss redo för sommarlov. Vi skulle byta skola efter lovet och jag hade valt att hamna i en klass som ingen på min dåvarande skola skulle gå i. Ingen i klassen visste om att jag valt att byta klass från den som jag skulle hamnat i, så när läraren ropade upp de olika klasserna och jag reste mig och gick fram ensam för att ta emot klasslistan så kände jag mig starkare än någonsin.
Alla blickar var vända mot mig och nu var det inte dom som hade valt bort mig längre, nu var det jag som valde bort dom. Och jag gav inte upp, jag gick vidare.
 
Under den här fasen så utvecklade min kropp smärta i musklerna. Jag vaknade med svullna händer och fötter varje morgon och det blev många besök hos läkarna, men ingen kunde förstå vad det var för fel på min kropp. Vi anade att det kunde vara något ärvtligt då min pappa hade reumatiska problem med sin kropp.
Jag märkte att jag blev sämre vid ansträningning och fick problem med att idrotta. Detta pågick i flera år och jag missade mycket av skolan även på högstadiet.
 
När jag var 17 år fick jag körtelfeber, detta i samband med mina föräldrars skilsmässa. Min kropp utvecklade en djup depression och jag hade panikångest i massor. Sista året på gymnasiet blev en pina och jag grät mig igenom stora delar av året, samtidigt som att jag hade fysiska symptom som hög feber, svullna körtlar och allt som ingår när man har körtelfeber.
 
Min körtelfeber slutade aldrig ge symptom. Jag blev sjuk i halsfluss konstant och fick feber ofta. Ett år senare åkte jag på volontärresa till Afrika och som grädde på moset så fick Malaria, så min kropp fick genomlida ännu en tuff nedbrytning av feber och en rad symptom. 
 
Sedan dess blev min kropp aldrig riktigt återställd. Det är som att min kropp har byggt upp en sjukdom sedan jag var liten. Både fysiskt och psykiskt. Min kropp har långsamt utvecklat en kronisk sjukdom och jag är övertygad om att det både beror på alla infektioner men även det som jag blivit utsatt för, eftersom att jag fått fysiska symptom i samband med jobbiga perioder i livet.
 
Jag skulle kunna fortsätta på listan med åldrar och trauman, men min ME var fullt utvecklad vid 20-års ålder och det jag gick igenom senare kom att påverka den i bättre och sämre faser - och så kommer det alltid att vara. Ju stabilare och tryggare min omgivning är, desto bättre förutsättningar har jag för att må bra.
 
Så, vad innbär ME och hur mår jag idag? Det kan du läsa om här!
Natalia Richardson

Oj så mycket känslor och tankar,som kom upp medans jag läsde detta. Du har gått igenom mycket sorg men kommit ut stark. Det beundrar jag dig för,kram.

Svar: Åh, tack så jättemycket! ❤️
Mathilda Björklund