Jag just nu

När jag vaknade imorse så kände jag mig inte i superform. Det blev en heldag med tankar, tårar och behovet av att bara vara ensam och ifred. Vilken tur att just den här dagen kom när jag ändå skulle vara ensam hela dagen!
Jag har verkligen tendensen att bli nedstämd när jag har pms. Tendensen att känna hopplöshet och en kropp som suckar högt åt livet. Mitt tålamod blir sämre och jag blir extra känslig under pms.
Jag har svårt att hantera mina känslor då och då och Andreas är den som märker av det mest och får ta smällarna.
 
Det är en svår balansgång att må bättre och sämre, att vilja men inte kunna, att känna hur man inte räcker till eller att förlora det man en gång tog för givet att man hade.
 
Just nu känner jag mig vilsen inför det som ligger framför, samtidigt som att jag känner mig hemma på många andra plan. Tänk vad livet går upp och ner, så är det ju för oss alla.
 
Det känns tryggt att få bygga min framtid med Andreas och bygga ett hem där jag förhoppningsvis kan planera mitt liv. Men även om de två planerna känns bra, så känner jag mig nedtyngd av att jag är sjuk, att jag har ett stort behov av att vara frisk, men ser det omöjligt i nuläget.
Jag har aldrig lyckats acceptera att jag är sjuk. Jag vill så mycket mer än det här. Jag känner mig inte tillräcklig. Jag önskar att jag kunde träna, springa, anstränga mig fysiskt och utvecklas med en kropp som återhämtar sig. Jag önskar att jag kunde arbeta och bygga upp något utan oron för att bli sämre, utan en kropp som förhindrar och begränsar. De flesta dagarna kan jag se på mig själv och ändå känna mig tacksam. Tacksam att jag är vacker precis som jag är, fast jag inte äter speciellt nyttigt eller har möjlighet att träna. Tacksam för att jag iallafall har en halv inkomst och att jag faktiskt kan försörja mig själv.
 
Men vissa dagar kommer allt ikapp och jag orkar inte vara stark och tacksam. Kanske är det just den är frustrationen som driver mig framåt, men samtidigt så är det så frustrerande att aldrig bli nöjd eller stolt över min prestation. Det känns som att jag inte har förmågan att leva mitt liv fullt ut, jag tänker hur fantastiskt det hade varit om jag hade haft tillgång till samma energi som en frisk människa och hur långt jag hade kunnat komma i mina drömmar och mål om jag inte riskerade att bli sämre när jag ansträngde mig.
Men det kommer inte att hjälpa att jag inte accepterar läget, tvärt om, jag kommer bara att bromsa alla drömmar som jag bär på. Så jag måste våga gå min egna väg och jag måste försöka att klara ut allt det här som går runt i mitt huvud just nu. För det här tar alldeles för mycket energi.
 
Nu ska jag försöka att släppa alla tankar och se till att ta mig tid för mig själv. Det blev en enkel middag, tv på i bakgrunden och ett glas rosé ikväll. Jag ska nog gå och lägga mig tidigt.
 
Förra helgen tog vi första doppet i sjön förresten! Underbart att kunna bada 20 maj!
Dagen därpå paddlade vi på Göta kanal och njöt vidare av sol och vatten.
Det är speciellt hur livet växlar mellan bra stunder och sämre stunder. 
Natalia Richardson

Underbara bilder. Du duger och är bra,precis som du är kram.

Svar: Åhhh! Tack fina! Kram
Mathilda Björklund